Det man kallar "frihet" vad är det egentligen?  det finns så sorts många olika stunder man kan kalla frihet.

Jag hade ett litet "tjafs" ikväll med Elias, jag ville få honom att dricka en flaska välling innan läggdags istället för att snutta från mig och sen vakna tio minuter senare, men det gick som det gick..

TVÅ timmar och tio minuter tog det, men tog han flaskan? nej det gjorde han inte, somna han? Ja det gjorde han, så vad jag fick ut av att bråka med han i två timmar med konstant skrik och gnäll, var en ledsen hes bebis utan mat i magen som somna sittandes..  

När han väl somnat så gick jag och la mig i ett skållhet bad,

och när jag låg där, (helt själv) vilket var kanske ett halvår sen jag badade själv, så kom jag på att tänka på hur mycket vi mammor, eller vi föräldrar offrar för våra barn.

Jag som blev gravid som nittonåring, i en okänd stad och ovanligt stor för mig och låmgt ifrån min familj, blev mamma som tjugoåring.

Det var allt så nytt för mig, det är nu idag, då det har gått elva månader,som jag börjar att förstå vad jag har framför mig och vilket jobb det är att vara mamma, Det behöver inte vara sant, ni kanske inte håller med vissa av er, men jag säger såhär och det är så jag känner.

En mamma ger upp 100% av sin frihet och tid.

En pappa ger upp 50 % av sin frihet och tid.

Jag kan sitta och tänka tillbaka ibland på saker man gjorde förut som tonåring, saker och ting man tog för givet.

Sitta framför teven och zappa.

ligga och dra sig en halvtimme i sängen på lördagsmorgonen.

Ta det där långa efterlängtade badet.

ta den där sista minuten biljetten till ingenstans.

men mest av allt, att bara få vara celine ett tag.

ni som är mammor och läser detta vet nu nog vad jag menar.

inte ens nu när jag sitter här och skriver så är jag avslappnad och tror att jag har egentid, jag sitter här, men jag vet att elias när som hellst kan vakna och vill ha mig hos sig,

allting är på en tidsgräns,

Jag tänker inte sitta och ljuga och säga att jag inte längtar tillbaka till tiden då man var "själv" och då man var en i gänget vill säga.

ungefär för tre fyra år sen...

klart jag längtar tillbaka, jag undrar ibland, varför? VARFÖR HADE JAG SÅ BRÅTTOM MED BARN?

Men hur mycket jag än undrar och tror och grubblar och tänker och snyftar, så är jag nu mamma, mamma till Elias och jag älskar det. mest av allt på denna jord.

Jag ser på honom och kan inte förstå att han är min ibland.

jag får vara den som ser honom göra allt sin första gång.

Tänk att en sån liten person skulle vara beroende av mig så mycket som han är.

att när han faller och gör illa sig så även om det är hundra personer i rummet så är det "mamma" han vill till.

Jag älskar Rille, jag älskar min familj och jag älskar mina vänner.

Men min kärlek till elias, den är så stor och vad som än händer, så ´kommer han föralltid att vara min lilla pojke.

den där första gången då jag såg honom, dom la han på mitt bröst och han tittade upp med sina små ögon.ALdrig aldrig aldrig kommer jag att glömma hur det kändes, hur jag mådde,

Att en smärta som höll på i 25 timmar bara kunde avta sådär och istället fick man fjärilar i magen och massa känslor som kom fram.

Det man kallar frihet?

Jaaa jag har nu skrivit ett långt inlägg och kan fortsätta hela natten, men jag får ändå inte ihop det.

jag kan säga såhär.

Jag har min elias, jag kommer alltid att vara mamma till elias.

min frihet, den har jag kvar, men just nu inte på samma sätt som förr.

Offrade jag min frihet som jag kunde ha haft som 20 åring för att få bli mamma till världens finaste pojke?

Jaa! och vet ni,

Jag skulle göra om det miljoner gånger om.

Att få vara mamma är det bästa som någonsin hänt mig.

Hallå hallå!!

Fredag och man har spenderat förmiddagen på stan med moder jord och elias, vi gick och åt kebab och handlade lite stuff.

Mötte upp kim och han handlade lite.

Nu sitter jag här hemma och försöker hålla koll på elias så han inte rycker findus och minosha i svansen, han har gjort det tre fyra gånger nu och han har än inte lärt sig efter dom gångerna att dom klöser han, då han rycker i deras svans.

men men, roligt att se hur han förösker fånga den där svansen. det kallas fredagshumor gott folk..

Idag ska jag laga maten här hemma, kliar i fingrarna för att inte få laga lika mkt mat som jag brukar eller att få baka. men idag så ska jag stå där framför spisen och göra lite magar glada.

En sak jag märkte med mig idag var att när jag klev in på karamelllagret (en godisaffär här i östersund) så blev jag som ett litet barn igen.

helt till mig och nästan skuttade där inne av allt godis, jag tänkte nog inte på att jag sa det högt men jag skrek nästan ut till mamma.

- Mamma känner du hur gott det luktar här inne, det luktar så gott av allt godis.

han i kassan bara stirra på mig, tänkte nog hur gammal jag var, gick där i mina stora blåa jacka och mina snea skor, (har lyckats gått snett i dom så nu är hela dom snea,) plus barnvagn på det hela.

brukar skämta till Rille och säga att jag är en vandrande pingvin.

små ben, små steg, liten överkropp. och dom där armarna som bara fladdrar fram och tillbaka...

ser ni framför er vad jag menar?